Bruksgården

Lindéngruppen har sitt huvudkontor i en disponentvilla från 1805, som tidigare ägts av Höganäs AB. Denna byggnad, Bruksgården, ingår i ett område klassat som riksintresse, där huvudbyggnaden med dess flyglar anses vara av högsta kulturvärde. Vid den omfattande om- och tillbyggnaden har stor omsorg och hänsyn inför den historiskt värdefulla miljön visats, samtidigt som tillbyggnaden, en parafras på den skånska längan, medvetet har tillåtits forma sig som ett tydligt samtida avtryck. Tillbyggnaden är en sammanhållen skulptural volym, i tegel och platsgjuten betong, med tydliga intryckta respektive utskjutande partier. Tillbyggnadens massivitet, dess muröppningar och koncentrerade ljus står i kontrast till huvudbyggnadens putsade murverk. I mötet mellan volymerna skapas en koppling, en tydlig situation där gammalt och nytt griper tag i varandra. Tillbyggnadens material har en direkt relation till platsen, leran och fogen som sammanbinder, kopplar till de inre rummens materialitet, betongen, samtidigt som de detaljerar och förfinar byggnadsmassan, bryter ned skalan och skapar en dialog med den omgivande miljön. En bärande del av projektet är konsten, som integrerar inre och yttre rumssekvenser, plan och organisation på ett medvetet sätt. I tillbyggnaden inryms ett vertikalt rum där större verk och installationer ytterligare kan samspela med volymens inre och dess koppling till trädgården. Lindéngruppen bygger sin konstsamling med utgångspunkt i Beckers konstnärsstipendium. Staden, arkitekturen och konsten samspelar och låter ett samtida avtryck teckna sig på platsen och i historien.

Fjällbacka - på klippans kant

Fjällbackas slingriga gator med egensinniga trähus och vidsträckta klippblock - en plats där människans avtryck genom tiderna underordnat sig naturen. I det lilla samhällets ytterkant öppnar sig en intim plats, här möter det öppna havsrummet den bohuslänska vilda naturen. På en klippkant, inkilad mellan befintliga byggnader, reser sig en byggnadskropp i platsgjuten betong. Volymen spänner över klippans kant och genom sin sektion möter det inre landskapet det yttre, här kopplas de inre rummen samman med platsens olika nivåer. I entrén öppnar sig byggnadens inre; nivåer och genomblickar blir tydliga. En passage sträcker ut sig i byggnadens hela längd, binder samman de övre rummen med de nedre. Köket öppnar sig mot de övre och nedre landskapsrummen. En platsgjuten skorsten spänner ut rummet vertikalt och leder oss ner till de rum som tar hela byggnadens höjd i anspråk. Här kopplas volymens inre samman med dess yttre; ljus och landskap pressas in och gränser suddas ut. Byggnadskroppens massivitet och tyngd; dess konstruktion i platsgjuten betong inger en robusthet gentemot naturens krafter. I byggnadens inre är materialet genomgående trä; bearbetat och behandlat i relation till rummen, elementen och detaljerna. Likt ett element från byggnadskroppens inre leder en trappa av trä oss upp på byggnadens tak, himlens vardagsrum, ett rum utan fysiska begränsningar, där människa och natur flätas samman i ett här och nu. Foto: Mathias Johansson

Rörbäck Forest Retreat

I slutet av en slingrig skogsväg öppnar sig naturen, en glänta; ett av ljus och natur definierat rum. Här möts besökaren av en omtolkning av en halländsk gård med nya tillägg i nära samspel med äldre tiders byggnader och rum. Två trävolymer bildar tillsammans med platsens murverk, både byggnad och landskap, en sammanhållen plats som tydligt förhåller sig till både skogen och det byggda. De yttre rummen flätas samman med volymerna, den vilda växtligheten bildar rum för avskildhet medan den tuktade naturen öppnar upp för samvaro och interaktion. Samtida tillägg förtydligar den äldre halländska gårdens struktur, läser dess gestalt likt ett samtida avtryck på platsen och bär den vidare in i framtiden. I mangårdsbyggnadens entré öppnar sig byggnadens inre; dess utsträckta rum griper tag i ljuset och naturen. En vandring längs byggnadens inre fasadliv ger rumssamband som kopplar samman det kontemplativa med det sociala; här möter mer intima rum det öppna utvidgade, kollektiva fält som uppstår i byggnadens utsträckning. Byggnadens inre kan liknas vid ett magasin, med två fristående boxar som innehåller sovrum och bad. I mellanrummet mellan dessa boxar lösgör sig det utsträckta rummet och skapar kök och vardagsrum; generösa rum som spänner ut sig i passagens motsatta riktning. Här kopplas volymens inre samman med dess yttre; ljus och landskap pressas in och gränser suddas ut. Skogen och dess träd är platsens material; volymerna framstår som skulpterade i trä, de inre rummen urgröpta och fodrade, detaljerna knådade; allt utifrån en ursprunglig tanke om plats och människa.

Skogsvaktarstugan

Grimetons naturreservat är en del av Åkulla bokskogsområde öster om Varberg. Det är en dramatisk natur där skogvaktarstugan och dess ekonomibyggnad är ensligt placerade. Skogvaktarstugan är lågmält funktionell med sin mörka slutna fasad där endast vindfånget bryter den annars strama fasaden. Först efter vandringen längs branten upp mot huset möts man via en siktlinje genom entrén och hela byggnaden, av en magnifik vy över skogarna och sjön som med dess dimmor ger en närmast trolsk stämning. De två tjärade trävolymerna står på en öppen plintgrund och förfinas av detaljer av platsgjuten betong, zink och teak. Volymerna är tydliga och detaljerna omsorgsfullt utformade för att uttrycka en arkitektonisk helhet. Den varierade träfasaden viker in under volymen, geras i hörn och följer de utskjutande och indragna partierna såväl exteriört som interiört. Eldstaden och de ytor som utsätts för stor belastning är platsgjutna, till exempel hallgolv samt köks- och badrumsbänkar. I beställarens intentioner finns en önskan om respekt för skogen och dess mystik samt en fascination för trä som byggnadsmaterial. Materialen är valda ur ett miljömedvetet perspektiv och ska klara att åldras med både varaktighet och skönhet. Här arbetar naturreservatets förvaltare, med krav på både rationellt skogsbruk och rekreativ reflektion; ro i stämning och sinne.

Stupet - refugium vid en trappa

Vandringen tar sin början vid husets entré, fortsätter genom volymen och leder vidare ner mot vattnet. En ljusspalt i husets tak låter himmelsljuset teckna sig längs den genomgående betongmuren som omsluter trappan och möjliggör en eldstad vid kanten av branten. Den gjutna trappans väg närmare vattnet formar avsatser för odling och vila inför utsikten. Det finns en önskan om att skapa en skulptural volym, där invändiga avsatser anpassar sig efter naturens nivåer och där ingen skillnad görs mellan vägg och tak. Resultatet blir en koncentrerad form där den inre rumssekvensen formulerar en tydlig gräns mellan det bebodda och den otuktade naturen och de stora glasöppningarna mot naturen blir till en tunt membran i gränsen däremellan. Att inta naturen med ödmjukhet, att lämna den så orörd som möjligt är ett för projektet centralt ställningstagande.